20 maj, 2013

Debattartiklar

Ett vägval för konkurrenskraft

Öystein Löseth skriver den 16 maj 2013 i DI om kraftindustrins knepiga situation. Den inledande analysen kan jag dela. Politiska beslut kombinerat med faktorer ingen hade förutsett när politiken lades fast 2007 gör att elmarknaden fungerar allt mindre som en marknad.

Öystein Löseth skriver den 16 maj 2013 i DI om kraftindustrins knepiga situation. Den inledande analysen kan jag dela. Politiska beslut kombinerat med faktorer ingen hade förutsett när politiken lades fast 2007 gör att elmarknaden fungerar allt mindre som en marknad. Stora mängd förnybar väderberoende elproduktion subventioneras in. Detta kombinerat med lägre efterfrågan på både el och utsläppsrätter p.g.a. lågkonjunkturen tillsammans med sjunkande kolpriser skapar en oväntad situation. Men faktum kvarstår; det uppsatta målet för utsläppshandelssystemet, en minskning av utsläppen med 21 % till 2020, jämfört med år 2005 nås utan tvivel. Och det nås på det mest kostnadseffektiva sättet genom att marknaden fick verka som avsett.

CM-HW01776-matton-kraftledning-omgjord

Öystein argumenterar kring vikten av att låta elmarknaden vara en marknad, och att inte göra politiska interventioner. Men i nästa andetag säger han att på utsläppsrättsmarknaden, där behövs det politiska interventioner. Vad han egentligen säger är att priset på elmarknaden i hans mening är för lågt – och han ber politikerna om hjälp för att få upp det.

För att göra gas mer lönsamt än kol behövs prisnivåer på utsläppsrätter på ca 40 €/ton CO2 enligt artikeln. Konsekvenserna av detta för övriga samhället blir kännbara när det slår igenom på elpriset. På den nordiska elmarknaden blir genomslaget ca 28 öre/kWh. För en vanlig villaägare i Sverige innebär det knappt 6000 kr/år i höjd elräkning. För den elintensiva basindustrin, som använder 40 TWh el blir notan dryga 10 miljarder kronor, årligen. Det blir nästan 40 miljarder kronor totalt som alla svenska elkunder tillsammans ska betala årligen – pengar som tillfaller elproducenterna. Det svenska elsystemet har redan rekordlåga utsläpp av koldioxid tack vare vatten- och kärnkraften. De svenska elkonsumenterna får därmed betala framförallt för en omställning av elsystemet på kontinenten.

För den industri som är mest beroende av el – den elintensiva industrin som verkar på en global marknad med konkurrenter från USA, Kina, Sydamerika och andra delar av världen – skulle det få förödande konsekvenser. De ingrepp Öystein förespråkar och de prisnivåer han pekar på, skulle vara spiken i kistan vad gäller konkurrenskraft och investeringar för all industri som använder några större mängder el. De långsiktiga ekonomiska effekterna av en sådan utveckling kan bli dramatiska för Europa.

Den Europeiska elmarknaden är föremål för ett storskaligt live-experiment från politiskt håll samtidigt som andra faktorer utvecklats i riktningar ingen förutsåg. Ogenomtänkta, politiska interventioner kan på nytt få oanade kanske ännu allvarligare konsekvenser. Jag håller med Öystein om att vi står inför ett vägval. Men vägvalet handlar inte enbart om energi, utan om hela Europas konkurrenskraft. Och att inte tänka efter och se till helheten vore ett enormt misstag. Ett misstag Europa inte har råd att göra.

Lina Palm, Energidirektör SKGS – basindustrins energisamarbete

Läs Öysteins artikel på di.se