En historisk tillbakablick visar att Storbritannien rört sig från att vara djupt beroende av kol till att i högre utsträckning förlita sig på naturgas, kärnkraft och, på senare tid, el från förnybara källor.
Landet har gått från att vara importberoende på 1970-talet, till att bli exportör av naturgas under 1980- och 1990-talen- för att senare återigen förlita sig på import av gas från bland annat Mellanöstern.
Den brittiska energimarknaden har också genomgått omfattande förändringar, från 1980-talets statliga monopol till dagens marknad som domineras av sex privatiserade aktörer. De avregleringar som inleddes av Margaret Thatcher har fortsatt också under Labourregeringar. Inför parlamentsvalet i maj 2015 tas stigande elpriser, otillräcklig kapacitet och låga investeringar i infrastruktur och ny teknik som intäkt för att de senaste årens marknadsliberala energipolitik misslyckats, och att det blivit dags för ökad statlig intervention.
Initiativ i denna riktning har tagits av Labour som vill skärpa styrningen av marknaden, tillsätta en energikommission och frysa elpriserna på dagens nivåer fram till 2017. Efter oljekriserna på 1970-talet sjönk elpriserna,
bland annat till följd av ökade konkurrens på elmarknaden. På senare år har elpriserna stigit, och hushållens kostnader för el är en omdiskuterad fråga i den brittiska inrikespolitiken.
Det är också kostnaderna för att minska beroendet av fossila bränslen. Till skillnad från Sverige, vars elproduktion i princip är fossilfri, är Storbritannien alltjämt höggradigt beroende av kol och naturgas för sin elproduktion. Idag befinner sig dessutom den brittiska energipolitiken inför ett klimatdilemma, eftersom de statliga subventionerna till inhemsk naturgas ligger på samma nivå som subventionerna till förnybar energi om man räknar in skattelättnader och effekter av fördelaktiga statliga lån.
För att infria landets internationella och nationella åtaganden på klimatområdet har den brittiska regeringen subventionerat utbyggnaden av förnybar elproduktion. Flera av dessa stöd kommer att tas bort om Tories vinner valet, medan Labour och Liberaldemokraterna lovat att fortsätta subventionerna.
Men den största frågan rör elförsörjningen. De närmaste tio åren kommer ett antal äldre kolkraftverk och kärnkraftsreaktorer att stängas i Storbritannien, vilket motsvarar en femtedel av dagens elproduktion.
Stora investeringar i naturgas har fördröjts och nya kärnkraftsreaktorer ska på sikt täcka upp för avvecklad kapacitet- men de senare tas i drift först efter 2023. Därför riskerar landet perioderavelbrist redan 2015.
Jämfört med Storbritannien befinner sig Sverige i en helt annan situation. De svenska elpriserna är internationellt sett låga (även om de är högre än i exempelvis USA) och den svenska elproduktionen är i princip fossilfri.
Den svenska basindustrin har dessutom en större betydelse för export, sysselsättning och BNP än motsvarande verksamheter i Storbritannien. I Sverige har också basindustrin under lång tid haft tillgång till konkurrenskraftigt prissatt och leveranssäker el tack vare vattenkraft och kärnkraft.
Trots skillnaderna finns det aspekter på det brittiska exemplet som är värda att studera ur ett svenskt perspektiv. En lärdom från Storbritannien, där politiska besked om framtiden fördröjts, är att detta kostar. Priset för ny brittisk kärnkraft ser ut att bli mer än dubbelt så högt som tidigare förväntat. Politisk ovisshet om framtiden gör att det är svårt att attrahera investeringar till förnybart utan nya betydande, och kostsamma, subventioner.
Även klimatmässigt kan en utdragen väntan bli kostsam, vilket också visas av det brittiska exemplet. Eftersom elbrist hotar i närtid, ser den brittiska regeringen få alternativ till att, vid sidan av stöd till förnybart och kärnkraft, även ge omfattande subventioner till naturgas och kol för att upprätthålla kapacitet. Just nu utreds även storskalig utvinning av skiffergas, vilket har betydelse i relation till de lagstiftade klimatmålen.
