Näringslivet i allmänhet, och den energiintensiva industrin i synnerhet, behöver en långsiktig och förutsägbar verklighet att förhålla sig till. Genom att vilja försöka laga något som inte är trasigt begår Lena Ek ett flertal misstag. Lena Ek och Sverige borde istället inse konsekvenserna av förslaget och väga för- och nackdelar med backloading. Analytiker uppskattar att överskottet av utsläppsrätter mot slutet av året kan komma att uppgå till 1,800 Mt. Att i detta läge sätta av 900 Mt skulle precis som Lena Ek skriver endast ”ha begränsad långsiktig påverkan på utsläppsrättspriset”. Är det, med detta i åtanke, verkligen värt att offra systemets trovärdighet genom att genomföra en omfattande marknadsintervention enbart för att åstadkomma en kortsiktig och mycket begränsad prisökning? Tanken med systemet och anledningen till att nuvarande handelsperiod sträcker sig över åtta år har alltid varit att undvika just sådana politiska kortsiktiga åtgärder – det är istället bättre att ge tydliga långsiktiga signaler. Hur menar Regeringen att de driver en sammanhållen politik vad gäller marknadsbaserade styrmedel? Energiminister Anna-Karin Hatt är angelägen om långsiktighet och stabilitet i elcertifikatsystemet just därför att kortsiktiga politiska ingrepp skadar syftet med marknadsbaserade styrmedel.
Ambitionen att skapa en global marknad för koldioxid måste ligga fast. Om Europa ska kunna vara ett föredöme för andra länder och regioner som vill införa handelssystem måste EU agera trovärdigt. EUs styrka i det internationella klimatarbetet måste bygga på att visa hur det går att kombinera kostnadseffektiva klimatåtgärder och tillväxt.
Det är många som anser att höga utsläppsrättspriser är det enda sättet att driva fram investeringar i förnybar energi. Det är också många som anser att ökade utsläppsrättspriser kan bli en räddning för Europas ekonomier. Vad väldigt få verkar inse är att det är någon som måste stå för betalningen. Denna någon är till stor del Europas industri och elkonsumenter. Elproducenter i Europa måste köpa utsläppsrätter för sina utsläpp av koldioxid. Denna kostnad läggs till elpriset och när utsläppsrättspriset ökar, ökar också elpriset för konsumenterna. Den elintensiva industrin tillhör de som får betala mest, för varje 10 €/ton utsläppsrättspriset ökar våra elräkningar med ca 7 öre/kWh. För svensk elintensiv industri, som vidareförädlar 40 TWh el årligen blir slutnotan knappt 3 miljarder, om utsläppsrättspriset stiger med 10 €/ton. Men vi är inte de enda som betalar. En vanlig villaägare i Sverige, som använder 20 000 kWh/år får se sin elnota öka med 1 400 kr. Det skulle man kanske kunna se som en rimlig kostnadsökning, om det skulle leda till några utsläppsminskningar. Tyvärr gör det ju inte det eftersom elproduktionen i Sverige redan är till 95 % fri från koldioxidutsläpp.
Om EUs klimatmål i sig anses vara fel, bör detta tas upp till en ärlig politisk diskussion istället för att kringgå den nuvarande politiska beslutsprocessen där EU Kommissionen tillåter sig att ändra politiska beslut efter sitt tycke. Vi välkomnar en öppen diskussion om hur EU ska utveckla klimatpolitiken bortom 2020 och om målen bör skärpas, en diskussion som vi själva redan påbörjat. Den diskussionen måste ta sin utgångspunkt i en helhetsbild av hur Europa kan vara en region med konkurrenskraft, högt välstånd och höga miljöambitioner.
Vi vill, precis som Lena Ek säger sig vilja, att Sverige ska vara ett föregångsland i energi-, klimat- och miljöfrågor. Däremot tror vi att det är fel väg att gå att ändra ett fungerande system för att uppnå kortsiktiga effekter med tveksamt bidrag till det övergripande målet. Därför motsätter vi oss förslaget att vänta med försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter – Sverige borde göra detsamma.
Lina Palm, Energidirektör SKGS – basindustrins energisamarbete
